Jag trodde i min enfald att Bianca såg fram emot vinter. Hon älskar nämligen att leka i snön, det finns verkligen inget roligare än att hoppa i djup snö, eller hon gjorde åtminstone det förra vintern. Dessutom snöade det en av de allra första gångerna som hon var ute – som liten valp – och då roade hon sig med att första fånga snöflingorna i munnen.
I alla fall så trodde jag att hon såg fram emot den första snön. Ack så fel jag hade. En del av tjusningen med snön är att man kan hitta skatter, som pinnar, under den. De senaste dagarna har de visat sig att ett täcke av löv duger minst lika bra. När Bianca hittat en pinne som dolts under löven (det händer väldigt ofta) så blir hon jätteglad och sutsar omkring som en liten tok! 
Update på föregående inlägg. Hon har nog grävt så mycket i sängen när hon har lekt med sina leksaker och försökt gömma dem att hon har fått ett skavsår på nosen. Så fort hon försöker bädda eller liknande i sängen så går såret upp igen…
Så här snygg är Bianca med sitt kastmärke på nosen!
Nu har lilla B lyckats med något konstigt. Hon har fått ett skavsår eller ett brännsår mitt på nosryggen. Det lyser jättefint och knallrött. Det ser ut lite som ett kastmärke som har trillat ner från pannan och satt sig på nosen istället. Ha ha ha. Har ingen aning om hur hon har lyckats med det här.
Vi gick som vanligt förbi dagiset imorse och då säger en liten kille: “Åh, det är den där robothunden igen!” varpå en tjej svarar: “Vadå robothund? Det ser ju inte alls ut som en robot.” Killen svarar: “Det fattar du väl, ingen som är sådär smal kan leva på riktigt.” Ha ha ha. Visst är Bianca smal, men inte så smal. Det hundar som är betydligt smalare.
Idag gjorde B ett fynd. Hon hittade en hare. Det var en hel hare med ben, öron mm men inget innandöme. Det var bara ett helt skinn, med alla kroppsdelarna som låg borta vid regementet. Jätteläskigt och halväckligt.
Nu har vi varit på agilityavslutningen. Bara hälften av kursdeltagarna dök upp. Antingen så hade de inte tid att komma eller så hade de missat att det sista tillfället var på en helt annan dag med en annan tid, än de tidigare tillfällena.
Det blåste nästan storm. Hindrena blåste omkull och iväg. Detta störde dock inte hundarna nämnvärt mycket. De kämpade på som vanligt och tyckte att det var kul att få vara där. Alltihop avslutades med en liten tävling, vilken Bianca vann ganska överlägset. Både minst fel och kortast tid.
Vart vi än går, så blir vi överrösta med komplimanger. Att Bianca har ett väldigt tilldragande utseende visste jag sedan innan men det börjar bli lite tjatigt att precis alla ska stanna, berömma henne, fråga vilken ras det är och lovorda. Boråsarna kanske är lite mer talförda än vad vi är vana vid…
Som mest har sju olika personer beundrat Bianca var för sig under en kort tjugo minuters promenad. Det är en av ungefär fyra gånger som precis alla som vi mött har stannat och gett henne väldigt positiva komplimanger. Jag förstår ju att man kan stanna och fråga lite om någons hund, men när alla gör det konstant så blir det lite tjatigt. Men å andra sidan är jag snart proffs på att presentera Bianca, hennes raser och personlighet. 
Bianca däremot tycker att det är jättekul att folk vill hälsa på henne.
Inom gångavstånd från där vi bor, så finns det minst fyra skjutbanor. Om man vill gå i skogen, så måste man passera åtminstone två av dem och vi har försökt att inte gå i närheten av dem när någon är där och skjuter, då Bianca är ganska ljudkänslig och jag vill inte att hon ska bli skotträdd. Bianca tycker inte alls om brummande ljud eller raketer. Hittills har hon inte reagerat nämnvärt på skotten, hon har bara undrat varifrån ljuden kom.
Idag gick vi förbi en av skjutbanorna när Securitas var där och sköt. Bianca reagerade inte när vi gick upp mot skjutbanan och inte heller när vi passerade den. Det var nästan som att hon aldrig har gjort något annat förr. Så skotträdd är hon minsann inte!
Vid det fjärde, och nästsista kurstillfället, var det återigen för få små hundar och för många stora. Därför fick Bianca vara med de små hundarna igen.Den här gången fick de gå över både balansbommen och A-hindret istället för att bara träna på dess kontaktfält. Bianca stannade upp jättebra på kontaktfältet men framtassarna i gräset utan uppmaningar.
På kurstillfället dök två gäster upp. Det var en reporter och en fotograf från lokaltidningen ttela som skulle göra ett agilityreportage. Det tog en massa bilder och frågade var hundarna tyckte om agilityn och om att vara på en så liten yta med så många hundar. Med Bianca har det iaf fungerat mer än väl. Hon bryr sig inte nämnvärt mycket om de andra hundarna och kan vara lös utan att springa fram till någon annan. Det enda som man skulle kunna anmärka på är att hon skrika på kungspudeln för att hon vill att han ska leka med henne, men bortsett från det så fungerar det tip-top!
I lägenheten som vi bor i finns det en fransk balkong. Om man öppnar dörren på glänt så kan Bianca stå där i timmar och titta ut på allt som händer på gräsmattan utanför.
